Den 9 september för 24 år sedan regnade det och var ett väldigt oväder, det är det jag får veta när jag frågar min mamma vad som hände i världen den dagen jag föddes. Jag antar att mycket mer än så spelar inte så stor roll för en kvinna som ska föda sitt första barn.
Den 9 september 24 år senare läser jag i dagens tidning att oljeaffärer skördar offer i bortglömda Puntland, Sverige kränker mänskliga rättigheter genom att låta utländska gruvbolag prospektera på vårt eget urfolk samernas land, FRA bryter mot reglerna genom att upprätta databaser och lagra känsliga uppgifter om svenska folket, Göteborgs kommun är i krismöte efter att nya skottlossningar har skett på gatan, en internatskola där systematisk misshandel har skett under flera år får öppna igen efter tillfällig stängning, främlingsfientliga Framskridspartiet får 16% av Norska folkets röster och kommer troligtvis sitta i regeringen, USA är i full gång med att planera för sin väpnade attack mot Syrien och minst 16 civila dödades när Nato genomförde en flygräd i Afghanistan.
Ibland önskar jag att jag kunde titta ut genom fönstret och endast reflektera över vad det är för väder, ingenting annat. Skjuta det som står i tidningarna åt sidan och bara glädjas åt att jag fick fylla 24 på just en dag när solen sken och inte en dag när det regnade. Men det kan jag inte, och det vill jag ju inte egentligen. För som jag hörde en ung kvinna nämna i ett radioinslag igår; ger vi upp inför våldet genom att gömma oss och låtsas som att det inte finns så vinner ju våldsmakarna. Svårare än så är det inte.
I helgen samlades 100 unga människor från hela landet på Lindsberg utanför Falun för att samla kraft och inspiration för att göra det som många kanske tycker inte gör någon skillnad alls; att höja våra röster i missnöje över att rubrikerna i tidningarna är de dom är. Men också för att jobba fram lösningar på hur vi kan ändra dem. Bland annat gjorde vi en övning som vi kallade "2018". I den fick vi mingla omkring och låtsas att vi träffade varandra igen fem år senare, och uppgiften var att beskriva hur samhället ser ut då. Och så enkelt det var! Att berätta för Mårten att Sveriges unga fått tillräckligt med självförtroende och blivit tillräckligt enade för att få sin röst hörd i politiken, att berätta för Sara att Sverige genomgått en energirevolution och nu är på god väg att försörja landet på 100% förnybart, och att berätta för Martin att luften i Sveriges tre storstäder nu är helt ren efter att lokalpolitikerna tagit beslut om att införa bilfria stadskärnor.
Den 9 september 1989 var det visst ett väldigt oväder, så mycket annat spelar visst inte så stor roll. 24 år senare skiner solen på just den dagen, och samtidigt som jag läser tidningen inser jag häpet att precis 100 personer har lämnat grattishälsningar till mig på Facebook. 100 stycken grattis på Facebook kanske inte säger så mycket i sig självt, men när jag läser var och en av dem individuellt och tänker på de människor som har skickat vart och varje grattis, betyder det plötsligt så oerhört mycket. För bakom varje grattis finns en person som på ett eller annat sätt har format mig till den person jag är idag, som har hjälpt mig att tro på mig själv, och tro på att det går att förändra världen. Det spelar ingen roll om du flimrat förbi under ett kort ögonblick av mitt liv någonstans på andra sidan jorden eller om du är en av mina närmaste vänner, för mig blir det så tydligt en dag som denna; utan varandra är vi ingenting. Eller om vi vänder på det; tillsammans kan vi göra precis vad som helst.
Den 9 september 2018 kommer jag att läsa helt andra rubriker i dagens tidning. Det måste vara min motivation och drivkraft, VÅR motivation och drivkraft. Vi kan förändra. Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att solen skiner idag också.
Den 9 september 24 år senare läser jag i dagens tidning att oljeaffärer skördar offer i bortglömda Puntland, Sverige kränker mänskliga rättigheter genom att låta utländska gruvbolag prospektera på vårt eget urfolk samernas land, FRA bryter mot reglerna genom att upprätta databaser och lagra känsliga uppgifter om svenska folket, Göteborgs kommun är i krismöte efter att nya skottlossningar har skett på gatan, en internatskola där systematisk misshandel har skett under flera år får öppna igen efter tillfällig stängning, främlingsfientliga Framskridspartiet får 16% av Norska folkets röster och kommer troligtvis sitta i regeringen, USA är i full gång med att planera för sin väpnade attack mot Syrien och minst 16 civila dödades när Nato genomförde en flygräd i Afghanistan.
Ibland önskar jag att jag kunde titta ut genom fönstret och endast reflektera över vad det är för väder, ingenting annat. Skjuta det som står i tidningarna åt sidan och bara glädjas åt att jag fick fylla 24 på just en dag när solen sken och inte en dag när det regnade. Men det kan jag inte, och det vill jag ju inte egentligen. För som jag hörde en ung kvinna nämna i ett radioinslag igår; ger vi upp inför våldet genom att gömma oss och låtsas som att det inte finns så vinner ju våldsmakarna. Svårare än så är det inte.
I helgen samlades 100 unga människor från hela landet på Lindsberg utanför Falun för att samla kraft och inspiration för att göra det som många kanske tycker inte gör någon skillnad alls; att höja våra röster i missnöje över att rubrikerna i tidningarna är de dom är. Men också för att jobba fram lösningar på hur vi kan ändra dem. Bland annat gjorde vi en övning som vi kallade "2018". I den fick vi mingla omkring och låtsas att vi träffade varandra igen fem år senare, och uppgiften var att beskriva hur samhället ser ut då. Och så enkelt det var! Att berätta för Mårten att Sveriges unga fått tillräckligt med självförtroende och blivit tillräckligt enade för att få sin röst hörd i politiken, att berätta för Sara att Sverige genomgått en energirevolution och nu är på god väg att försörja landet på 100% förnybart, och att berätta för Martin att luften i Sveriges tre storstäder nu är helt ren efter att lokalpolitikerna tagit beslut om att införa bilfria stadskärnor.
Den 9 september 1989 var det visst ett väldigt oväder, så mycket annat spelar visst inte så stor roll. 24 år senare skiner solen på just den dagen, och samtidigt som jag läser tidningen inser jag häpet att precis 100 personer har lämnat grattishälsningar till mig på Facebook. 100 stycken grattis på Facebook kanske inte säger så mycket i sig självt, men när jag läser var och en av dem individuellt och tänker på de människor som har skickat vart och varje grattis, betyder det plötsligt så oerhört mycket. För bakom varje grattis finns en person som på ett eller annat sätt har format mig till den person jag är idag, som har hjälpt mig att tro på mig själv, och tro på att det går att förändra världen. Det spelar ingen roll om du flimrat förbi under ett kort ögonblick av mitt liv någonstans på andra sidan jorden eller om du är en av mina närmaste vänner, för mig blir det så tydligt en dag som denna; utan varandra är vi ingenting. Eller om vi vänder på det; tillsammans kan vi göra precis vad som helst.
Den 9 september 2018 kommer jag att läsa helt andra rubriker i dagens tidning. Det måste vara min motivation och drivkraft, VÅR motivation och drivkraft. Vi kan förändra. Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att solen skiner idag också.
 |
| Foto: Håkan Emilsson, Power Shift Sverige 2013 |
