Om mindre ca en timme går tåget till Köpenhamn och 18.10 bär det av till kontinenten och årets klimatförhandlingar i Bonn. Jag kommer rapportera både här och för Supermiljöbloggen.
Tåget rullar in i Bonn 06.55 och första mötet är 08.00, tur att tyska tåg har ett rykte om sig att vara bättre i tid än de svenska...
Häromdagen blev jag intervjuad av Sydsvenskan inför resan till Bonn. Nätartikeln har blivit något tilltufsad då en verkar ha mixats med en annan, så min bild, namn och titeln på artikeln är fel, men texten är rätt i alla fall..
Artikeln hittar ni här.
Nu måste jag skynda till tåget. It's time to make some change happen.
Sunday, May 13, 2012
Wednesday, May 9, 2012
Det här med klimatförhandlingar...
Och det är inte lätt. Det är ungefär tusen möten som ska ske, som har en miljon tillhörande dokument, som varje har en hundra sidor lång dagordning som ska beskrivas på ungefär hundrafyrtioelva språk som ska..
Och dessutom skrivs ALLT med förkortningar, som jag alltså måste lära mig om jag vill kunna hänga med på vad de säger överhuvudtaget. Jo men nån sa nog till mig nån gång att jag "inte har så dåligt läshuvud" så det här ska nog gå bra...
Om ni vill ha något slags hum om vad jag kommer pyssla med så finns länken till programmet här.
Utöver att rapportera här så kommer jag att skriva för Supermiljöbloggen medan jag är i Bonn, följ gärna det!
Och jag har ju inte hunnit rapportera något från Power Shift helgen i Stockholm! Det var i alla fall superkul att träffa de andra i styrgruppen och vi arbetade i en aldrig tidigare skådat rasande takt och fick hur mycket som helst gjort. Bland annat så har vi nu lagt upp projektet för Crowd Funding på fundedbyme.com, där ni mer än gärna får gå in och stötta oss ekonomiskt!
I övrigt har jag lämnat in ett första utkast på uppsatsen idag, exklusive diskussion och slutsats, har INTE riktigt hunnit... nåväl, jag hinner nog det imorgon. Ja, det ska gå!
Wednesday, May 2, 2012
En känsla
Våren är äntligen här! Solen och värmen verkar ha bestämt sig för att stanna och det är vi tacksamma för. Vi har precis rivit av ett hejdundrandes Valborgsfirande här i Lund och mina bästaste bästisar Fredde och Annika anslöt sig till firandet och hystes in under mitt tak i dagarna tre.
Och med våren så kommer som ni vet varje år en speciell känsla. En känsla som man så gott som aldrig kan sätta fingret på var den kommer ifrån och varför, men lika traditionsartat så infinner den sig just precis runt den här tiden.
För mig är det i år en känsla av sammanvävd oro, rastlöshet, förväntan och förhoppning. Mycket kommer hända under den närmaste månaden innan det är dags att packa ihop, och öppna upp, inför sommaren. Om bara några timmar väntar halvtidsavstämning av uppsatsen, och om drygt en vecka ska första utkastet vara inlämnat för min del. Detta eftersom jag den 13e sätter mig på tåget till Bonn för en veckas FN-förhandlingar. När jag kommer tillbaka efter det har jag en vecka för slutredigering innan den ska vara inlämnad på riktigt. Samtidigt ska utgången i Bonn sammanfattas och presenteras under hållbarhetsfestivalen i Lund och jag ska förbereda mig för att hålla en 3 timmar lång workshop med ungdomar om projektidéer för hållbar utveckling.
Sen då? Det ligger nämligen nånting mer i luften, nånting större som jag inte kan sätta fingret på vad det är. När jag nu mailar med mina nyfunna vänner från hela världen efter Stockholmskonferensen så blir det extra tydligt, det är inte bara jag som har den här känslan. Kanske är det förväntningarna på Rio+20 som gör det? Kanske är det känslan av att nu, nu äntligen händer det kanske något. Kanske är det den kluvna känslan av att det starka nätverk vi nu bygger är nödvändigt, men inte tillräckligt? Eller är det tillräckligt?
Nu i helgen åker Power Shift teamet till Stockholm för en intensiv planeringshelg innan sommaren. Då kommer vi också att genomföra en aktion på 350.org's tema "Connecting the dots" och Push Europe's kampanj mot den fruktansvärda utvinningen av olja ur Tar Sands i Alberta, Canada. De kommer att genomföras liknande aktioner på tiotusentals ställen runt om i världen samma dag, samma tid, och flera miljoner människor är inblandade. Vad kommer dessa aktioner att leda till? Nog ligger spänningen i luften alltid, och nog förväntar vi oss reaktioner.
Sen då? Jag har inte sökt någon utbildning till hösten, utan vågade ta beslutet att lämna dörren öppen. 31 augusti kommer jag tillbaka från Grönland utan planer på vad hösten kan komma att innebära. Är det en bra sak? Jag tror det. Jag har en känsla.
Och med våren så kommer som ni vet varje år en speciell känsla. En känsla som man så gott som aldrig kan sätta fingret på var den kommer ifrån och varför, men lika traditionsartat så infinner den sig just precis runt den här tiden.
För mig är det i år en känsla av sammanvävd oro, rastlöshet, förväntan och förhoppning. Mycket kommer hända under den närmaste månaden innan det är dags att packa ihop, och öppna upp, inför sommaren. Om bara några timmar väntar halvtidsavstämning av uppsatsen, och om drygt en vecka ska första utkastet vara inlämnat för min del. Detta eftersom jag den 13e sätter mig på tåget till Bonn för en veckas FN-förhandlingar. När jag kommer tillbaka efter det har jag en vecka för slutredigering innan den ska vara inlämnad på riktigt. Samtidigt ska utgången i Bonn sammanfattas och presenteras under hållbarhetsfestivalen i Lund och jag ska förbereda mig för att hålla en 3 timmar lång workshop med ungdomar om projektidéer för hållbar utveckling.
Sen då? Det ligger nämligen nånting mer i luften, nånting större som jag inte kan sätta fingret på vad det är. När jag nu mailar med mina nyfunna vänner från hela världen efter Stockholmskonferensen så blir det extra tydligt, det är inte bara jag som har den här känslan. Kanske är det förväntningarna på Rio+20 som gör det? Kanske är det känslan av att nu, nu äntligen händer det kanske något. Kanske är det den kluvna känslan av att det starka nätverk vi nu bygger är nödvändigt, men inte tillräckligt? Eller är det tillräckligt?
Nu i helgen åker Power Shift teamet till Stockholm för en intensiv planeringshelg innan sommaren. Då kommer vi också att genomföra en aktion på 350.org's tema "Connecting the dots" och Push Europe's kampanj mot den fruktansvärda utvinningen av olja ur Tar Sands i Alberta, Canada. De kommer att genomföras liknande aktioner på tiotusentals ställen runt om i världen samma dag, samma tid, och flera miljoner människor är inblandade. Vad kommer dessa aktioner att leda till? Nog ligger spänningen i luften alltid, och nog förväntar vi oss reaktioner.
Sen då? Jag har inte sökt någon utbildning till hösten, utan vågade ta beslutet att lämna dörren öppen. 31 augusti kommer jag tillbaka från Grönland utan planer på vad hösten kan komma att innebära. Är det en bra sak? Jag tror det. Jag har en känsla.
Saturday, April 28, 2012
Friday, April 27, 2012
Tuesday, April 24, 2012
Stockhom +40, dag 2
Två av tre dagar av konferensen är avklarade, och för mig slutar äventyret här. Imorgon hålls ett toppministermöte med endast ett fåtal utvalda från den vanliga dödliga världen, och tyvärr är det inte min tur den här gången. Men jag är väldigt stolt och tacksam över att det är min vän Alva Snis Sigtryggsson som kommer vara där och göra de ungas röst hörd, är säker på att hon kommer göra ett fantastiskt jobb!
Så hur summerar jag det som skett de senaste två dagarna?
Det känns som en omöjlighet, men jag skulle vilja säga såhär:
Den här konferensen har haft som mål att skapa forum för diskusson och lands-och branschöverskridande samarbeten. Det levde den upp till.
Den hade också till uppgift att bjuda in unga till att ta del av de verkliga diskussionerna och beslutsprocesserna. Det levde den också upp till.
Men vad konferensen hade som främsta mål, som jag ser det, var att sätta ord till handling, och verkligen komma fram med ett ramverk som är ambitiöst och möjligt att genomföra under Rio +20. Låt oss säga att den lyckades sådär.
Det är ingen tvekan om att optimismen var stor under dagens avslutande session, och att både Lena Ek och Sten Nordin höll på att spricka av stolthet över Stockholm och de delegater deras fantastiska stad lyckats charma till sig. Och det är ju bra. Men det är ett faktum att det behövs mer än optimism. Det är ett faktum att det behövs konsensusbeslut inte bara mellan politker, men mellan politiker/NGOs/transnationella företag/forskare och det civila samhället. Vi har bara en planet. Idag använder vi i snitt 1 1/2. En svensk använder ca 3, en amerikan 5 1/2 medan en indier endast använder 1/2. Hur uppnår vi ett hållbart samhälle där allas lika värde är högsta prioritet om den fördelningen består?
De tre temasessionerna som präglade dagens program, Sustainable Inovations, Suistainable Production och Sustainable Living innehöll alla intressanta presentationer och genererade värdefulla diskussioner. Men är vi inte för tillåtande när vi låter ett företag som IKEA stå och prata om sin hållbara produktion när det just nyligen avslöjats att de skövlar urskog i Sibirien, ekosystem som är lika sköra som Amazonas regnskogar?
Och är vi inte lite väl naiva när vi nickar menande åt H&Ms CSR manager som talar om att de alltid strävar efter att ta hänsyn till mänskliga rättigheter i alla delar av sin produktionskedja, när deras sömmerskor tjänar så lite att de måste vara tiggare vid sidan om jobbet?
Men jag vill ändå vara positiv, för nog var miljöministerns blossande stolthelt ändå till stor del befogad. Vi genomförde generations- bransch och landsöverskridande diskussioner, och vi lyckades sammanställa ett dokument som vi lämnade över till ministrarna vid dagens slut. Det ligger nu i deras händer att implementera det som vi, och det globala samhället, så tydligt kräver, både under morgondagens diskussion, i Rio de Janeiro i juni, och i all framtid bortom det. Ett hållbart samhälle baserat på en inkluderande grön ekonomi där alla naturresurser nyttjas inom de ramar som vår planet klarar av. Helt enkelt för att det inte finns något alternativ.
Jag måste, innan jag går och lägger mig, citera EUs miljökommissionär Janez Potocnic från dagens minister/stakeholder dialouge: "When we go to Rio and beyond, we must not stick to "yes we can", and not even to "yes we should". We have to say "yes we will".
God natt-
Så hur summerar jag det som skett de senaste två dagarna?
Det känns som en omöjlighet, men jag skulle vilja säga såhär:
Den här konferensen har haft som mål att skapa forum för diskusson och lands-och branschöverskridande samarbeten. Det levde den upp till.
Den hade också till uppgift att bjuda in unga till att ta del av de verkliga diskussionerna och beslutsprocesserna. Det levde den också upp till.
Men vad konferensen hade som främsta mål, som jag ser det, var att sätta ord till handling, och verkligen komma fram med ett ramverk som är ambitiöst och möjligt att genomföra under Rio +20. Låt oss säga att den lyckades sådär.
Det är ingen tvekan om att optimismen var stor under dagens avslutande session, och att både Lena Ek och Sten Nordin höll på att spricka av stolthet över Stockholm och de delegater deras fantastiska stad lyckats charma till sig. Och det är ju bra. Men det är ett faktum att det behövs mer än optimism. Det är ett faktum att det behövs konsensusbeslut inte bara mellan politker, men mellan politiker/NGOs/transnationella företag/forskare och det civila samhället. Vi har bara en planet. Idag använder vi i snitt 1 1/2. En svensk använder ca 3, en amerikan 5 1/2 medan en indier endast använder 1/2. Hur uppnår vi ett hållbart samhälle där allas lika värde är högsta prioritet om den fördelningen består?
De tre temasessionerna som präglade dagens program, Sustainable Inovations, Suistainable Production och Sustainable Living innehöll alla intressanta presentationer och genererade värdefulla diskussioner. Men är vi inte för tillåtande när vi låter ett företag som IKEA stå och prata om sin hållbara produktion när det just nyligen avslöjats att de skövlar urskog i Sibirien, ekosystem som är lika sköra som Amazonas regnskogar?
Och är vi inte lite väl naiva när vi nickar menande åt H&Ms CSR manager som talar om att de alltid strävar efter att ta hänsyn till mänskliga rättigheter i alla delar av sin produktionskedja, när deras sömmerskor tjänar så lite att de måste vara tiggare vid sidan om jobbet?
Men jag vill ändå vara positiv, för nog var miljöministerns blossande stolthelt ändå till stor del befogad. Vi genomförde generations- bransch och landsöverskridande diskussioner, och vi lyckades sammanställa ett dokument som vi lämnade över till ministrarna vid dagens slut. Det ligger nu i deras händer att implementera det som vi, och det globala samhället, så tydligt kräver, både under morgondagens diskussion, i Rio de Janeiro i juni, och i all framtid bortom det. Ett hållbart samhälle baserat på en inkluderande grön ekonomi där alla naturresurser nyttjas inom de ramar som vår planet klarar av. Helt enkelt för att det inte finns något alternativ.
Jag måste, innan jag går och lägger mig, citera EUs miljökommissionär Janez Potocnic från dagens minister/stakeholder dialouge: "When we go to Rio and beyond, we must not stick to "yes we can", and not even to "yes we should". We have to say "yes we will".
God natt-
Monday, April 23, 2012
Stockholm +40, dag 1
Precis hemkommen efter konferensens första dag som sträckt sig från 07.30 till 22.
Ska försöka sammanfatta den kort eftersom jag håller på att trilla av stolen av trötthet och klockan ringer 06.30 imorgon igen för nya tag på konferensens andra dag.
Reflektioner:
Ska försöka sammanfatta den kort eftersom jag håller på att trilla av stolen av trötthet och klockan ringer 06.30 imorgon igen för nya tag på konferensens andra dag.
Reflektioner:
- Konferensen har ganska exakt 600 deltagare. Efter en snabb handuppräckning under den inledande sessionen imorse verkar nästan 50% vara under 30 år gamla. Halleluja!
- Kungen skötte sig mycket bra under inledningstalet. Är inget fan av kungahuset men den creden ger jag honom, väl talat.
- Lena Ek har jobbat upp sig och växt i mina ögon, bra tal av även henne. Och efter att ha skakat hand med henne och fått lovord om, och ett löfte om att delta i Power Shift om hennes kalender tillåter gjorde hon sig själv en tjänst i mina ögon. Kanske är hon ändå en politiker att räkna med?
- Runda-borden samtalen var intressanta, men också väldigt olika och jag blev både mer och mindre klok om man säger så. Det där med Grön ekonomi är ju inte lätta grejer till exempel, det kan ju konstateras.
- I det stora hela har dagen varit mingelhimmelriket! Förutom miljöministern då så har jag, Johanna och de andra powershiftarna bekantat oss med ungdomsdelegater, politiker, affärsmän och NGO representanter från bokstavligen hela världen. Min bordsherre vid middagen är från Kenya, mannen snett till vänster från Irland och han snett till höger från Zimbabwe. Och mitt emot mig sitter min fantastiske vän Annika Hagberg som jobbar på miljödepartementet och som är en av de många som slivit livet ur sig de senaste månaderna för att göra den här konferensen möjlig.
- Jag ser fram emot dag 2!
Rundabordet samtal om Grön ekonomi. Foto: Johanna Lakso
Nu: God natt!
Friday, April 20, 2012
När du får oväntat besök
Tänk vad livet kan te sig ibland.
I tisdags får jag ett desperat mail från min käre vän Oleg, som hälsar att hans franske vän Sébastien, som är på genomresa i Europa och ska till Lund på Earth Governance Conference, inte har någonstans att bo väl i Lund. Och att han anländer om två timmar. Kunde jag kanske erbjuda den arme kraken tak över huvudet?
Jo men visst, jag har ju plats och fransmän är ju trevliga!
Han åkte i eftermiddags efter att vi spenderat en circum tre dygn tillsammas. Inte för att vi hann ses sådär jättemycket, han var ju här på konferens och jag är inte direkt den person som spenderar dygnets alla timmar hemma, dimper sällan in före nio på kvällarna. MEN vilken kvalitetstid å andra sidan! Det visade sig att denne unge herre är något av en gammal räv i FN förhandlingssvängen, har närmare bestämt varit på åtta förhandlingar och varit drivande inom olika NGO:s i mången år (det är förstås så han känner Oleg, precis som att det är så jag känner Oleg, och som Oleg känner Emma som känner Johanna som känner...). Detta har ju lett till att jag är obönhörligt trött idag eftersom vi suttit uppe till sent på nätterna och pratat och han har delat med sig av ovärderlig kunskap. Jag känner mig redan mycket bättre förberedd!
Och så frågar han lite oförstående sådär: Jamen, ska du inte åka till Rio+20 i juni? Och till Cop18 i Qatar i höst? Jo men klart att du ska!
Jaja vi får väl se, först ses vi i Bonn om tre veckor i alla fall!
I tisdags får jag ett desperat mail från min käre vän Oleg, som hälsar att hans franske vän Sébastien, som är på genomresa i Europa och ska till Lund på Earth Governance Conference, inte har någonstans att bo väl i Lund. Och att han anländer om två timmar. Kunde jag kanske erbjuda den arme kraken tak över huvudet?
Jo men visst, jag har ju plats och fransmän är ju trevliga!
Han åkte i eftermiddags efter att vi spenderat en circum tre dygn tillsammas. Inte för att vi hann ses sådär jättemycket, han var ju här på konferens och jag är inte direkt den person som spenderar dygnets alla timmar hemma, dimper sällan in före nio på kvällarna. MEN vilken kvalitetstid å andra sidan! Det visade sig att denne unge herre är något av en gammal räv i FN förhandlingssvängen, har närmare bestämt varit på åtta förhandlingar och varit drivande inom olika NGO:s i mången år (det är förstås så han känner Oleg, precis som att det är så jag känner Oleg, och som Oleg känner Emma som känner Johanna som känner...). Detta har ju lett till att jag är obönhörligt trött idag eftersom vi suttit uppe till sent på nätterna och pratat och han har delat med sig av ovärderlig kunskap. Jag känner mig redan mycket bättre förberedd!
Och så frågar han lite oförstående sådär: Jamen, ska du inte åka till Rio+20 i juni? Och till Cop18 i Qatar i höst? Jo men klart att du ska!
Jaja vi får väl se, först ses vi i Bonn om tre veckor i alla fall!
Wednesday, April 18, 2012
Bilder från föreläsningen
Här kommer lite bilder från torsdagens föreläsning under Globala Malmö festivalen. Det var fantastiskt roligt att hålla föredrag och ser fram emot att göra det snart igen!
Fotograf: Julia Linder
Och här är länken till intervjun om Planet lund som jag och Olga gav till kommunen förra veckan.
Tuesday, April 17, 2012
När drömmar blir sanna
Jag har vetat om detta ett tag, men det är först nu som jag börjat reflektera över det och inse vad det är jag verkligen ska göra.
Jag har blivit inbjuden till två viktiga politiska konferenser i vår, Stockholm+40 21-23 April, och Bonn Climate Change Conference 14-18/5. Stockholm+40 är en uppföljning på konferensen för hållbar utveckling som hölls i Stockholm 1972, och tanken med den är att skapa generationsöverskridande möten, debatter och diskussioner med ledare från de gångna årtiondena samt de som spås bli framtidens ledare inom klimat-och hållbarhetsfrågan. Så förutom politiker, NGO:s och branschexperter är ett 100-tal ungdomsdelegater från hela världen inbjudna. Vi kommer att samlas i frukostmöten varje morgon innan de officiella sessionerna börjar, för att diskutera vår roll i konferensen, i beslutsprocessen och i världen. Sitter just nu och läser mail från Mali, Zimbabwe, Malta, Sydafrika, Ryssland... och om mindre än en vecka ses vi allihop i Stockholm. Kan jag förstå det själv? Knappt.
Och Bonn sen då. Det är alltså UNFCCC:s officiella "halvårsavstämning" kan man säga; alltså förhandlingar som hålls varje år mellan COP-mötena (som hålls på hösten och där de viktigaste besluten tas). FN delegater från hela världen kommer vara där, och tillsammans med den svenska delegationen åker vi fyra ungdomar, varav tre av oss är från Power Shift. Förhandlingarna pågår i två hela veckor, men vi kommer bara att vara där den första veckan. Vi åker som observatörer, vilket betyder att vi får tillåtelse att sitta med under alla förhandlingar och lyssna, men vi får inte prata. Det blir alltså upp till oss att bedriva stenhård lobbying i korridorerna och utanför förhandlingarnas dörrar. Så nu har jag en månad på mig att läsa in mig på förhandlingarnas beslutsprocesser, de frågor som kommer diskuteras, vilka förkortningar som används (är tydligen 100-tals) och vilka delegater/politiker/experter som kommer vara där. Kan jag förstå det själv? Knappt.
Jag har blivit inbjuden till två viktiga politiska konferenser i vår, Stockholm+40 21-23 April, och Bonn Climate Change Conference 14-18/5. Stockholm+40 är en uppföljning på konferensen för hållbar utveckling som hölls i Stockholm 1972, och tanken med den är att skapa generationsöverskridande möten, debatter och diskussioner med ledare från de gångna årtiondena samt de som spås bli framtidens ledare inom klimat-och hållbarhetsfrågan. Så förutom politiker, NGO:s och branschexperter är ett 100-tal ungdomsdelegater från hela världen inbjudna. Vi kommer att samlas i frukostmöten varje morgon innan de officiella sessionerna börjar, för att diskutera vår roll i konferensen, i beslutsprocessen och i världen. Sitter just nu och läser mail från Mali, Zimbabwe, Malta, Sydafrika, Ryssland... och om mindre än en vecka ses vi allihop i Stockholm. Kan jag förstå det själv? Knappt.
Och Bonn sen då. Det är alltså UNFCCC:s officiella "halvårsavstämning" kan man säga; alltså förhandlingar som hålls varje år mellan COP-mötena (som hålls på hösten och där de viktigaste besluten tas). FN delegater från hela världen kommer vara där, och tillsammans med den svenska delegationen åker vi fyra ungdomar, varav tre av oss är från Power Shift. Förhandlingarna pågår i två hela veckor, men vi kommer bara att vara där den första veckan. Vi åker som observatörer, vilket betyder att vi får tillåtelse att sitta med under alla förhandlingar och lyssna, men vi får inte prata. Det blir alltså upp till oss att bedriva stenhård lobbying i korridorerna och utanför förhandlingarnas dörrar. Så nu har jag en månad på mig att läsa in mig på förhandlingarnas beslutsprocesser, de frågor som kommer diskuteras, vilka förkortningar som används (är tydligen 100-tals) och vilka delegater/politiker/experter som kommer vara där. Kan jag förstå det själv? Knappt.
Friday, April 13, 2012
Det é fredag, fredag, fredag, det e freeedag
Halvproduktiv dag idag. Jag och Olga träffade Sara Bernstorp från Lunds kommun och gav en intervju om vad Hållbart Universitet kommer arrangera under Planet Lund. Vilket är en hel massa! Det blir både föreläsningar. filmvisningar, en klädbytardag och stadsvandringar om hållbar konsumtion. För hela programmet se Planet Lunds hemsida här.
Sedan har jag nu fyllt i och skickat in ansökan om polistillstånd för Power Shift's aktion på Sergels Torg den 23e september. Får hålla tummarna att vi får det, för vi har ingen plan b..
Och knappt nåt hann jag skriva på uppsatsen..
Nåja, nu helg och HALLANDS!
Sedan har jag nu fyllt i och skickat in ansökan om polistillstånd för Power Shift's aktion på Sergels Torg den 23e september. Får hålla tummarna att vi får det, för vi har ingen plan b..
Och knappt nåt hann jag skriva på uppsatsen..
Nåja, nu helg och HALLANDS!
Thursday, April 12, 2012
Härlig dag
Föredraget idag gick riktigt bra! Inte jättestor publik men de som var där ställde bra frågor och var genuint intresserade vilket såklart gör det hela roligare!Föredraget var en del av tre i ett seminarie om Globala Fotavtryck, och arrangerade av Power Shift Sverige, Svalornas Indien-Bangladesh och ABC - Aktiva insatser för människa och miljö. Dagens seminarium var lite av en uppvärmning inför nästa gång vi kör tillsammans; då blir det under Planet Lund, en två veckor lång hållbarhetsfestival som hålls i Lund 12-26 maj. Upplägget kommer vara ungefär detsamma; Power Shift ger ett globalt perspektiv på ekologiska fotavtryck, Svalornas tar lokala exempel på hur vårt leverne i Sverige påverkar bönder i Indien och Bangladesh, och ABC berättar om hur vi kan minska vårt ekologiska fotavtryck genom att odla mat i våra städer. Hoppas på stor publik då!
Wednesday, April 11, 2012
Late night preparations
Sitter och förbereder en 20 min lång presentation om klimatförändringarnas påverkan på vårt samhälle och Power Shift, som jag ska hålla i morgon förmiddag inför okänt antal människor på hållbarhetsfestivalen Globala Malmö.
Seminariet är ett samarbete mellan Power Shift Sverige, Svalorna Indien-Banglades och ABC - aktiva insatser för människa och miljö.´
Kommer bland annat prata om...
att vi konsumerar ungefär 35% mer/år av jordens naturresurser än vad planeten kan reproducera/år..
Och hur löser vi det?
Blir spännande!
Seminariet är ett samarbete mellan Power Shift Sverige, Svalorna Indien-Banglades och ABC - aktiva insatser för människa och miljö.´
Kommer bland annat prata om...
att vi konsumerar ungefär 35% mer/år av jordens naturresurser än vad planeten kan reproducera/år..
Och hur löser vi det?
Blir spännande!
Tuesday, April 3, 2012
Att forska eller inte forska
Min utbildning är ganska så forskningsinriktad, och det har jag förstås vetat hela tiden. Vad jag dock inte har vetat, och fortfarande inte vet, är om jag faktiskt vill hålla på med forskning eller inte. Jag tycker det är fantastiskt intressant, och jag tror att jag har potential att klara av det, men frågan är ändå om det är min grej?
Är det min grej att samla in data dag ut och dag in i flera år? Är det min grej att sedan sitta på lab och analysera dessa data, alternativt sitta med modelleringar av data i flera månader i streck? Är det sedan min grej att sätta mig och skriva hundratals sidor långa avhandlingar om det jag kommit fram till? Om jag ens kommit fram till nåt..?
Svaret är förstås att jag vet inte. Just därför känns det extra priviligerat att jag just nu sitter och skriver en forskningsbaserad uppsats, och att jag i sommar kommer att jobba som forskningsassistent på Zackenberg forskningsstation på Grönland i två månader. För då får jag prova på allt det här som jag är så osäker på ifall det är någonting för mig. Och 65 dagar i isolering mitt i den Grönländska vildmarken ska väl få min snurriga hjärna att kunna bestämma mig?
Jag är ju på intet sätt färdig för forskarutbildning nu efter min kandidatexamen, men jag måste dock välja en masterutbildning att fortsätta på. Och då är frågan om den ska vara av forskningsinriktad, eller mer politiskt/samhällsinriktad karaktär? Vad kommer att ta mig dit jag vill?
Är det min grej att samla in data dag ut och dag in i flera år? Är det min grej att sedan sitta på lab och analysera dessa data, alternativt sitta med modelleringar av data i flera månader i streck? Är det sedan min grej att sätta mig och skriva hundratals sidor långa avhandlingar om det jag kommit fram till? Om jag ens kommit fram till nåt..?
Svaret är förstås att jag vet inte. Just därför känns det extra priviligerat att jag just nu sitter och skriver en forskningsbaserad uppsats, och att jag i sommar kommer att jobba som forskningsassistent på Zackenberg forskningsstation på Grönland i två månader. För då får jag prova på allt det här som jag är så osäker på ifall det är någonting för mig. Och 65 dagar i isolering mitt i den Grönländska vildmarken ska väl få min snurriga hjärna att kunna bestämma mig?
Jag är ju på intet sätt färdig för forskarutbildning nu efter min kandidatexamen, men jag måste dock välja en masterutbildning att fortsätta på. Och då är frågan om den ska vara av forskningsinriktad, eller mer politiskt/samhällsinriktad karaktär? Vad kommer att ta mig dit jag vill?
Zackenberg Research Station, Nordöstra Grönland
Monday, April 2, 2012
Inspiration
När allt annat känns tungt och jag helst vill ge upp allt jag håller på med tittar jag på dessa bilder.
Målade av skolbarn i Walvis Bay, Namibia, 2010.
Målade av skolbarn i Walvis Bay, Namibia, 2010.
Friday, March 30, 2012
Priset vi betalar
Efter att ha gråtit en stund har jag äntligen kunnat samla mig till att skriva någonting om det här. Jag känner att jag måste välja mina ord väl, för att budskapet i den korta filmsnutten ovan ska gå fram.
Samhället vi människor har byggt de senaste årtioendena har blivit helt beroende av billig el. Vi klarar oss inte utan den. Därför gör vi vad som helst för att få tag på den. Vad som helst.
Om detta vad som helst faktiskt betyder vad som helst, så innebär det att alltså att vi har byggt ett samhälle som utan att blinka kan tänka sig att med våld fördriva tiotusentals människor av ett lands ursprungsbefolkning från deras land. Fördriva dem, sätta dem i fattigdom. För att vårat samhälle är värt mer än deras. För att vår mänsklighet är viktigare än deras.
Men vänta nu. Det finns ju bara en mänsklighet. Och vi har ju bara en jord. Däremot finns det på vår jord tusentals och åter tusentals olika samhällen, med olika kulturer och olika sätt att leva.
Nu är det något som gått riktigt galet här.
För vi beter oss som att det finns flera mänskligheter; de som har rätt att bestämma och de som är dömda att följa. Vi beter oss som att vi har flera planeter, eftersom vi tar ut så mycket av naturens resurser att vi redan om 50-100 år kommer behöva en ny planet. Men samtidigt beter vi oss som om vi bara hade ett samhälle, med en kultur och ett sätt att leva som är det rätta, medan de andra inte är något värda.
När gav vi oss rätten? Hur kan någon tillåta att vi ger oss rätten? Och jag tänker fortsätta skriva VI här, för alltför många människor tänker "det där händer ju inte här, det är på andra sidan jorden som dom uppenbarligen inte kan sköta sin politik", medan ett land som Sverige skulle kunna utföra enorma påtryckningar för att händelser som den ovan aldrig får hända.
Priset vi betalar för billig el: över 40 000 människor ivägdrivna från sina hem, över 100 000 hektar ovärderlig regnskog förstörs och tusentals nyckelarter i dessa ekosystem som kommer att få sina habitat förstörda.
Så vad kan vi göra?
Skriv på upproret till den Brazilianska regeringen här
Stöd Greenpeace kampanj: Save the Amazon
Jag vill tro att vi kan göra något, även om jag dagar som denna känner att det är hopplöst.
För det är när vi slutar tro på att vanliga människor kan förändra, och lämnar över all makt åt politiker och storföretag, som sånt här tillåts hända.
En gammal Aboriginsk man sa till mig en gång:
"We do not inherit the Earth from our Ancestors, we borrow it from our Children"
Antingen så gör vi ingenting. Eller så gör vi nånting.
Thursday, March 29, 2012
Ni vet de där vägvalen man gör utan att veta om det, eftersom man är så upptagen av att njuta av nuet?
Sitter och skriver på min kandidatuppsats. Kan knappt fatta det själv. Hur gick det till? Hur hamnade jag här?
Det känns mycket som en slump att jag skulle komma att sitta just här, i lokalerna på Lunds Universitet, och skriva examensarbete om växthusgasutsläpp från Grönland. För inte fasiken hade jag någon aning om vad jag ville bli när jag blir stor den där dagen jag klickade på "skicka in" till ansökan för Geografiprogrammet vid Stockholms Universitet för snart tre år sedan.
Vad hände?
Jag kom in på programmet, jag började, och jag ångrade mig tusen gånger om. Vad fanns det för framtid inom det här ämnet? Vad sjutton läste jag, egentligen?
Men någonting hände under tiden jag började plugga. Jag fick upp ögonen. För världen, för människor, för miljön. För allt vi åstadkommit, men också för allt som gått så fruktansvärt snett. Och sakta började jag vänja mig vid tanken, att det var det här (vad det här nu än är), som jag skulle komma att ägna mitt liv åt. Att jag helt enkelt inte kunde blunda för allt jag såg och lärde mig, att jag måste göra vad jag kan för att rätta till det som gått fel.
Utmaningar.
Tre terminer gav jag Stockholms Universitet. De var kämpiga, men jag mötte så fantastiska människor och lärde mig så mycket. Jag engagerade mig i Universitetets miljöförening Symbios, och blev utan att jag visste ordet av vald till ordförande för det nationella nätverket Svenska Ekodemiker. Jag var allt annat än redo, men valde att hoppa med huvudet först. Vad kunde gå fel? Med en fantastisk styrelse runt mig lyckades vi lyfta den halvt nedlagda föreningen och ordnade en rikskonferens 2010. Jag åkte till Finland på en nordisk konferens om Globala Frågor och Ungdomsengagemang, och träffade några av de människor som skulle bli viktigast i mitt liv.
Vägval.
Har ni någon gång stått öga mot öga med fattigdom? Har ni kommit till insikten att allt vi gör, alla steg vi tar, också påverkar någon annan, någon helt annan stans på jorden? Har ni varit i Afrika?
Hösten 2010 fick jag, tillsammans med den fantastiska klassen på SU möjlighet att åka till Namibia för att göra fältstudier. Och klyschan att en resa kan förändra ens liv togs till en helt ny nivå.Tillbaka i Sverige tog det inte många veckor innan jag packade väskorna och flyttade till Lund. Eftersom miljön och klimatet nu var det jag bestämt mig för att jag vill jobba med så räckte inte Geografistudierna, jag behövde ren Naturgeografi.
Engagemang.
Knappt en vecka gammal i den vackra lilla staden fann jag kärleken i Hållbart Universitet, studentmiljöföreningen. Ett halvår senare satt jag i styrelsen och när Johanna kom till mig en dag och sa: Carro, vi måste starta upp Power Shift i Sverige! så hann jag inte tänka innan jag hade svarat ja. Vi slet som djur hela sommaren och hösten, och helt ärligt, många gånger ville jag bara lägga mig ner och gråta. Det tycktes omöjligt att genomföra, och den här gången hade jag verkligen tagit mig vatten över huvudet. Men vi klarade det. Vi gjorde faktiskt det. Och klyscha nummer 2 uppfylldes strax: det du inte dör blir du starkare av. Vi kom ut på andra sidan och kände att jo, allt är möjligt.
Motstånd.
Det kan låta som att allt har flutit på, och att vägen hit har varit lätt. Jag vill tänka så, för jag blir gladare då. Men i mörkare stunder påminns jag av allt motstånd som jag, och alla andra som jobbar för samma saker som jag, möter dagligen. Ifrågasättande. Hånleenden. Sarkasm. Politiskt motstånd. Ekonomiskt. Maktmässigt.
Vad gör man?
Perspektiv.
Nu sitter jag här, tre år senare, och funderar på vart livet ska ta mig när den här eran tar slut. Jag försöker få grepp om allt jag lärt mig, om allt jag sett och hört. Om vem jag har blivit. För jag har väl förändrats?
För några veckor sedan kom jag hem från en veckas långt möte i Köpenhamn, med projektledare från Power Shift event runt om i hela Europa. Vi arbetade dagarna, och nätterna, i enda. Vi diskuterade, producerade, debatterade och engagerade. För vad? Den politiska situationen i världen tycks mer instabil än på länge, och makthavarna misslyckas gång på gång med att komma till konsensus i klimatfrågan. Allt medan vi fortsätter att missbruka vår jords resurser och utsätta framtida generationers möjlighet till ett hållbart samhälle på spel. Så vad tjänar det till? Många gånger har jag ställt mig den frågan. Och många gånger är den på väg att knäcka mig. Men jag har insett att det räcker med att jag vrider på huvudet och ser mig omkring. Ser de människor jag har runt mig, som med hjärtan så stora att de rymmer plats för alla, och med en målmedvetenhet som inte går att mäta, ägnar sitt liv åt att göra gott. Inte för att de tjänar pengar på det, inte för att de får status i samhället av det, och inte för att få bekräftelse av någon. Utan för att det är rätt.
När jag ser dom, då orkar jag fortsätta. Och då känner jag att jag inte behöver grubbla så mycket mer på hur framtiden kommer stakas ut för mig. Det löser sig.
Det känns mycket som en slump att jag skulle komma att sitta just här, i lokalerna på Lunds Universitet, och skriva examensarbete om växthusgasutsläpp från Grönland. För inte fasiken hade jag någon aning om vad jag ville bli när jag blir stor den där dagen jag klickade på "skicka in" till ansökan för Geografiprogrammet vid Stockholms Universitet för snart tre år sedan.
Vad hände?
Jag kom in på programmet, jag började, och jag ångrade mig tusen gånger om. Vad fanns det för framtid inom det här ämnet? Vad sjutton läste jag, egentligen?
Men någonting hände under tiden jag började plugga. Jag fick upp ögonen. För världen, för människor, för miljön. För allt vi åstadkommit, men också för allt som gått så fruktansvärt snett. Och sakta började jag vänja mig vid tanken, att det var det här (vad det här nu än är), som jag skulle komma att ägna mitt liv åt. Att jag helt enkelt inte kunde blunda för allt jag såg och lärde mig, att jag måste göra vad jag kan för att rätta till det som gått fel.
Utmaningar.
Tre terminer gav jag Stockholms Universitet. De var kämpiga, men jag mötte så fantastiska människor och lärde mig så mycket. Jag engagerade mig i Universitetets miljöförening Symbios, och blev utan att jag visste ordet av vald till ordförande för det nationella nätverket Svenska Ekodemiker. Jag var allt annat än redo, men valde att hoppa med huvudet först. Vad kunde gå fel? Med en fantastisk styrelse runt mig lyckades vi lyfta den halvt nedlagda föreningen och ordnade en rikskonferens 2010. Jag åkte till Finland på en nordisk konferens om Globala Frågor och Ungdomsengagemang, och träffade några av de människor som skulle bli viktigast i mitt liv.
Vägval.
Har ni någon gång stått öga mot öga med fattigdom? Har ni kommit till insikten att allt vi gör, alla steg vi tar, också påverkar någon annan, någon helt annan stans på jorden? Har ni varit i Afrika?
Hösten 2010 fick jag, tillsammans med den fantastiska klassen på SU möjlighet att åka till Namibia för att göra fältstudier. Och klyschan att en resa kan förändra ens liv togs till en helt ny nivå.Tillbaka i Sverige tog det inte många veckor innan jag packade väskorna och flyttade till Lund. Eftersom miljön och klimatet nu var det jag bestämt mig för att jag vill jobba med så räckte inte Geografistudierna, jag behövde ren Naturgeografi.
Engagemang.
Knappt en vecka gammal i den vackra lilla staden fann jag kärleken i Hållbart Universitet, studentmiljöföreningen. Ett halvår senare satt jag i styrelsen och när Johanna kom till mig en dag och sa: Carro, vi måste starta upp Power Shift i Sverige! så hann jag inte tänka innan jag hade svarat ja. Vi slet som djur hela sommaren och hösten, och helt ärligt, många gånger ville jag bara lägga mig ner och gråta. Det tycktes omöjligt att genomföra, och den här gången hade jag verkligen tagit mig vatten över huvudet. Men vi klarade det. Vi gjorde faktiskt det. Och klyscha nummer 2 uppfylldes strax: det du inte dör blir du starkare av. Vi kom ut på andra sidan och kände att jo, allt är möjligt.
Motstånd.
Det kan låta som att allt har flutit på, och att vägen hit har varit lätt. Jag vill tänka så, för jag blir gladare då. Men i mörkare stunder påminns jag av allt motstånd som jag, och alla andra som jobbar för samma saker som jag, möter dagligen. Ifrågasättande. Hånleenden. Sarkasm. Politiskt motstånd. Ekonomiskt. Maktmässigt.
Vad gör man?
Perspektiv.
Nu sitter jag här, tre år senare, och funderar på vart livet ska ta mig när den här eran tar slut. Jag försöker få grepp om allt jag lärt mig, om allt jag sett och hört. Om vem jag har blivit. För jag har väl förändrats?
För några veckor sedan kom jag hem från en veckas långt möte i Köpenhamn, med projektledare från Power Shift event runt om i hela Europa. Vi arbetade dagarna, och nätterna, i enda. Vi diskuterade, producerade, debatterade och engagerade. För vad? Den politiska situationen i världen tycks mer instabil än på länge, och makthavarna misslyckas gång på gång med att komma till konsensus i klimatfrågan. Allt medan vi fortsätter att missbruka vår jords resurser och utsätta framtida generationers möjlighet till ett hållbart samhälle på spel. Så vad tjänar det till? Många gånger har jag ställt mig den frågan. Och många gånger är den på väg att knäcka mig. Men jag har insett att det räcker med att jag vrider på huvudet och ser mig omkring. Ser de människor jag har runt mig, som med hjärtan så stora att de rymmer plats för alla, och med en målmedvetenhet som inte går att mäta, ägnar sitt liv åt att göra gott. Inte för att de tjänar pengar på det, inte för att de får status i samhället av det, och inte för att få bekräftelse av någon. Utan för att det är rätt.
När jag ser dom, då orkar jag fortsätta. Och då känner jag att jag inte behöver grubbla så mycket mer på hur framtiden kommer stakas ut för mig. Det löser sig.
Wednesday, March 28, 2012
Premiär
Hur skriver man sitt första inlägg i en blogg?
Jag tror jag skippar hela "därför borde ni läsa min blogg grejen" och går rakt på det jag egentligen vill säga idag. Allt kommer nog falla på plats, så småningom.
För just nu är jag så himla pepp! Har precis avslutat kvällens sista Skype-möte, som var med Johanna och Kasper och handlade om programmet för Power Shift Sverige 2012. Idéerna sprutade som vanligt när vi ses (hörs) och jag känner att allt är möjligt.
Datumet är satt: 21-23 september i Stockholm
Och ikväll lanseras den officiella filmen för Power Shift Sverige 2012 i samband med en press release. I denna utmanar Power Shift Sverige dessutom Stockholms kommunpolitiker att komma till eventet och diskutera klimatfrågan med oss unga. Gör det de, så lovar vi att dubbla antalet deltagare till årets event (minst 300 jämfört med förra årets 150), och alltså skapa ännu större opinion och ett ännu bredare nätverk för unga att vara en del av. Utmaningen är en del av WWF:s kampanj inför Earth Hour nu på lördag; lovar du så lovar jag.
Vi lovar!
Filmen hittar ni här!
Jag tror jag skippar hela "därför borde ni läsa min blogg grejen" och går rakt på det jag egentligen vill säga idag. Allt kommer nog falla på plats, så småningom.
För just nu är jag så himla pepp! Har precis avslutat kvällens sista Skype-möte, som var med Johanna och Kasper och handlade om programmet för Power Shift Sverige 2012. Idéerna sprutade som vanligt när vi ses (hörs) och jag känner att allt är möjligt.
Datumet är satt: 21-23 september i Stockholm
Och ikväll lanseras den officiella filmen för Power Shift Sverige 2012 i samband med en press release. I denna utmanar Power Shift Sverige dessutom Stockholms kommunpolitiker att komma till eventet och diskutera klimatfrågan med oss unga. Gör det de, så lovar vi att dubbla antalet deltagare till årets event (minst 300 jämfört med förra årets 150), och alltså skapa ännu större opinion och ett ännu bredare nätverk för unga att vara en del av. Utmaningen är en del av WWF:s kampanj inför Earth Hour nu på lördag; lovar du så lovar jag.
Vi lovar!
Filmen hittar ni här!
Subscribe to:
Posts (Atom)