Priset vi betalar

Efter att ha gråtit en stund har jag äntligen kunnat samla mig till att skriva någonting om det här. Jag känner att jag måste välja mina ord väl, för att budskapet i den korta filmsnutten ovan ska gå fram.

Samhället vi människor har byggt de senaste årtioendena har blivit helt beroende av billig el. Vi klarar oss inte utan den. Därför gör vi vad som helst för att få tag på den. Vad som helst.

Om detta vad som helst faktiskt betyder vad som helst, så innebär det att alltså att vi har byggt ett samhälle som utan att blinka kan tänka sig att med våld fördriva tiotusentals människor av ett lands ursprungsbefolkning från deras land. Fördriva dem, sätta dem i fattigdom. För att vårat samhälle är värt mer än deras. För att vår mänsklighet är viktigare än deras.

Men vänta nu. Det finns ju bara en mänsklighet. Och vi har ju bara en jord. Däremot finns det på vår jord tusentals och åter tusentals olika samhällen, med olika kulturer och olika sätt att leva.
Nu är det något som gått riktigt galet här.

För vi beter oss som att det finns flera mänskligheter; de som har rätt att bestämma och de som är dömda att följa. Vi beter oss som att vi har flera planeter, eftersom vi tar ut så mycket av naturens resurser att vi redan om 50-100 år kommer behöva en ny planet. Men samtidigt beter vi oss som om vi bara hade ett samhälle, med en kultur och ett sätt att leva som är det rätta, medan de andra inte är något värda.

När gav vi oss rätten? Hur kan någon tillåta att vi ger oss rätten? Och jag tänker fortsätta skriva VI här, för alltför många människor tänker "det där händer ju inte här, det är på andra sidan jorden som dom uppenbarligen inte kan sköta sin politik", medan ett land som Sverige skulle kunna utföra enorma påtryckningar för att händelser som den ovan aldrig får hända.

Priset vi betalar för billig el: över 40 000 människor ivägdrivna från sina hem, över 100 000 hektar ovärderlig regnskog förstörs och tusentals nyckelarter i dessa ekosystem som kommer att få sina habitat förstörda.

Så vad kan vi göra?   


Skriv på upproret till den Brazilianska regeringen här

Stöd Greenpeace kampanj: Save the Amazon

Jag vill tro att vi kan göra något, även om jag dagar som denna känner att det är hopplöst.
För det är när vi slutar tro på att vanliga människor kan förändra, och lämnar över all makt åt politiker och storföretag, som sånt här tillåts hända.

En gammal Aboriginsk man sa till mig en gång:

"We do not inherit the Earth from our Ancestors, we borrow it from our Children"

Antingen så gör vi ingenting. Eller så gör vi nånting. 

Ni vet de där vägvalen man gör utan att veta om det, eftersom man är så upptagen av att njuta av nuet?

Sitter och skriver på min kandidatuppsats. Kan knappt fatta det själv. Hur gick det till? Hur hamnade jag här?
Det känns mycket som en slump att jag skulle komma att sitta just här, i lokalerna på Lunds Universitet, och skriva examensarbete om växthusgasutsläpp från Grönland. För inte fasiken hade jag någon aning om vad jag ville bli när jag blir stor den där dagen jag klickade på "skicka in" till ansökan för Geografiprogrammet vid Stockholms Universitet för snart tre år sedan.

Vad hände?

Jag kom in på programmet, jag började, och jag ångrade mig tusen gånger om. Vad fanns det för framtid inom det här ämnet? Vad sjutton läste jag, egentligen? 
Men någonting hände under tiden jag började plugga. Jag fick upp ögonen. För världen, för människor, för miljön. För allt vi åstadkommit,  men också för allt som gått så fruktansvärt snett. Och sakta började jag vänja mig vid tanken, att det var det här (vad det här nu än är), som jag skulle komma att ägna mitt liv åt. Att jag helt enkelt inte kunde blunda för allt jag såg och lärde mig, att jag måste göra vad jag kan för att rätta till det som gått fel.

Utmaningar.

Tre terminer gav jag Stockholms Universitet. De var kämpiga,  men jag mötte så fantastiska människor och lärde mig så mycket. Jag engagerade mig i Universitetets miljöförening Symbios, och blev utan att jag visste ordet av vald till ordförande för det nationella nätverket Svenska Ekodemiker. Jag var allt annat än redo, men valde att hoppa med huvudet först. Vad kunde gå fel? Med en fantastisk styrelse runt mig lyckades vi lyfta den halvt nedlagda föreningen och ordnade en rikskonferens 2010. Jag åkte till Finland på en nordisk konferens om Globala Frågor och Ungdomsengagemang, och träffade några av de människor som skulle bli viktigast i mitt liv.

Vägval.

Har ni någon gång stått öga mot öga med fattigdom? Har ni kommit till insikten att allt vi gör, alla steg vi tar, också påverkar någon annan, någon helt annan stans på jorden? Har ni varit i Afrika?
Hösten 2010 fick jag, tillsammans med den fantastiska klassen på SU möjlighet att åka till Namibia för att göra fältstudier. Och klyschan att en resa kan förändra ens liv togs till en helt ny nivå.Tillbaka i Sverige tog det inte många veckor innan jag packade väskorna och flyttade till Lund. Eftersom miljön och klimatet nu var det jag bestämt mig för att jag vill jobba med så räckte inte Geografistudierna, jag behövde ren Naturgeografi.

Engagemang.

Knappt en vecka gammal i den vackra lilla staden fann jag kärleken i Hållbart Universitet, studentmiljöföreningen. Ett halvår senare satt jag i styrelsen och när Johanna kom till mig en dag och sa: Carro, vi måste starta upp Power Shift i Sverige! så hann jag inte tänka innan jag hade svarat ja. Vi slet som djur hela sommaren och hösten, och helt ärligt, många gånger ville jag bara lägga mig ner och gråta. Det tycktes omöjligt att genomföra, och den här gången hade jag verkligen tagit mig vatten över huvudet. Men vi klarade det. Vi gjorde faktiskt det. Och klyscha nummer 2 uppfylldes strax: det du inte dör blir du starkare av. Vi kom ut på andra sidan och kände att jo, allt är möjligt.

Motstånd.

Det kan låta som att allt har flutit på, och att vägen hit har varit lätt. Jag vill tänka så, för jag blir gladare då. Men i mörkare stunder påminns jag av allt motstånd som jag, och alla andra som jobbar för samma saker som jag, möter dagligen. Ifrågasättande. Hånleenden. Sarkasm. Politiskt motstånd. Ekonomiskt. Maktmässigt.
Vad gör man?

Perspektiv.

Nu sitter jag här, tre år senare, och funderar på vart livet ska ta mig när den här eran tar slut. Jag försöker få grepp om allt jag lärt mig, om allt jag sett och hört. Om vem jag har blivit. För jag har väl förändrats?
För några veckor sedan kom jag hem från en veckas långt möte i Köpenhamn, med projektledare från Power Shift event runt om i hela Europa. Vi arbetade dagarna, och nätterna, i enda. Vi diskuterade, producerade, debatterade och engagerade. För vad? Den politiska situationen i världen tycks mer instabil än på länge, och makthavarna misslyckas gång på gång med att komma till konsensus i klimatfrågan. Allt medan vi fortsätter att missbruka vår jords resurser och utsätta framtida generationers möjlighet till ett hållbart samhälle på spel. Så vad tjänar det till? Många gånger har jag ställt mig den frågan. Och många gånger är den på väg att knäcka mig. Men jag har insett att det räcker med att jag vrider på huvudet och ser mig omkring. Ser de människor jag har runt mig, som med hjärtan så stora att de rymmer plats för alla, och med en målmedvetenhet som inte går att mäta, ägnar sitt liv åt att göra gott. Inte för att de tjänar pengar på det, inte för att de får status i samhället av det, och inte för att få bekräftelse av någon. Utan för att det är rätt.
När jag ser dom, då orkar jag fortsätta. Och då känner jag att jag inte behöver grubbla så mycket mer på hur framtiden kommer stakas ut för mig. Det löser sig.

Premiär

Hur skriver man sitt första inlägg i en blogg?

Jag tror jag skippar hela "därför borde ni läsa min blogg grejen" och går rakt på det jag egentligen vill säga idag. Allt kommer nog falla på plats, så småningom.

För just nu är jag så himla pepp! Har precis avslutat kvällens sista Skype-möte, som var med Johanna och Kasper och handlade om programmet för Power Shift Sverige 2012. Idéerna sprutade som vanligt när vi ses (hörs) och jag känner att allt är möjligt.

Datumet är satt: 21-23 september i Stockholm

Och ikväll lanseras den officiella filmen för Power Shift Sverige 2012 i samband med en press release. I denna utmanar Power Shift Sverige dessutom Stockholms kommunpolitiker att komma till eventet och diskutera klimatfrågan med oss unga. Gör det de, så lovar vi att dubbla antalet deltagare till årets event (minst 300 jämfört med förra årets 150), och alltså skapa ännu större opinion och ett ännu bredare nätverk för unga att vara en del av. Utmaningen är en del av WWF:s kampanj inför Earth Hour nu på lördag; lovar du så lovar jag.

Vi lovar!

Filmen hittar ni här!