Ni vet de där vägvalen man gör utan att veta om det, eftersom man är så upptagen av att njuta av nuet?

Sitter och skriver på min kandidatuppsats. Kan knappt fatta det själv. Hur gick det till? Hur hamnade jag här?
Det känns mycket som en slump att jag skulle komma att sitta just här, i lokalerna på Lunds Universitet, och skriva examensarbete om växthusgasutsläpp från Grönland. För inte fasiken hade jag någon aning om vad jag ville bli när jag blir stor den där dagen jag klickade på "skicka in" till ansökan för Geografiprogrammet vid Stockholms Universitet för snart tre år sedan.

Vad hände?

Jag kom in på programmet, jag började, och jag ångrade mig tusen gånger om. Vad fanns det för framtid inom det här ämnet? Vad sjutton läste jag, egentligen? 
Men någonting hände under tiden jag började plugga. Jag fick upp ögonen. För världen, för människor, för miljön. För allt vi åstadkommit,  men också för allt som gått så fruktansvärt snett. Och sakta började jag vänja mig vid tanken, att det var det här (vad det här nu än är), som jag skulle komma att ägna mitt liv åt. Att jag helt enkelt inte kunde blunda för allt jag såg och lärde mig, att jag måste göra vad jag kan för att rätta till det som gått fel.

Utmaningar.

Tre terminer gav jag Stockholms Universitet. De var kämpiga,  men jag mötte så fantastiska människor och lärde mig så mycket. Jag engagerade mig i Universitetets miljöförening Symbios, och blev utan att jag visste ordet av vald till ordförande för det nationella nätverket Svenska Ekodemiker. Jag var allt annat än redo, men valde att hoppa med huvudet först. Vad kunde gå fel? Med en fantastisk styrelse runt mig lyckades vi lyfta den halvt nedlagda föreningen och ordnade en rikskonferens 2010. Jag åkte till Finland på en nordisk konferens om Globala Frågor och Ungdomsengagemang, och träffade några av de människor som skulle bli viktigast i mitt liv.

Vägval.

Har ni någon gång stått öga mot öga med fattigdom? Har ni kommit till insikten att allt vi gör, alla steg vi tar, också påverkar någon annan, någon helt annan stans på jorden? Har ni varit i Afrika?
Hösten 2010 fick jag, tillsammans med den fantastiska klassen på SU möjlighet att åka till Namibia för att göra fältstudier. Och klyschan att en resa kan förändra ens liv togs till en helt ny nivå.Tillbaka i Sverige tog det inte många veckor innan jag packade väskorna och flyttade till Lund. Eftersom miljön och klimatet nu var det jag bestämt mig för att jag vill jobba med så räckte inte Geografistudierna, jag behövde ren Naturgeografi.

Engagemang.

Knappt en vecka gammal i den vackra lilla staden fann jag kärleken i Hållbart Universitet, studentmiljöföreningen. Ett halvår senare satt jag i styrelsen och när Johanna kom till mig en dag och sa: Carro, vi måste starta upp Power Shift i Sverige! så hann jag inte tänka innan jag hade svarat ja. Vi slet som djur hela sommaren och hösten, och helt ärligt, många gånger ville jag bara lägga mig ner och gråta. Det tycktes omöjligt att genomföra, och den här gången hade jag verkligen tagit mig vatten över huvudet. Men vi klarade det. Vi gjorde faktiskt det. Och klyscha nummer 2 uppfylldes strax: det du inte dör blir du starkare av. Vi kom ut på andra sidan och kände att jo, allt är möjligt.

Motstånd.

Det kan låta som att allt har flutit på, och att vägen hit har varit lätt. Jag vill tänka så, för jag blir gladare då. Men i mörkare stunder påminns jag av allt motstånd som jag, och alla andra som jobbar för samma saker som jag, möter dagligen. Ifrågasättande. Hånleenden. Sarkasm. Politiskt motstånd. Ekonomiskt. Maktmässigt.
Vad gör man?

Perspektiv.

Nu sitter jag här, tre år senare, och funderar på vart livet ska ta mig när den här eran tar slut. Jag försöker få grepp om allt jag lärt mig, om allt jag sett och hört. Om vem jag har blivit. För jag har väl förändrats?
För några veckor sedan kom jag hem från en veckas långt möte i Köpenhamn, med projektledare från Power Shift event runt om i hela Europa. Vi arbetade dagarna, och nätterna, i enda. Vi diskuterade, producerade, debatterade och engagerade. För vad? Den politiska situationen i världen tycks mer instabil än på länge, och makthavarna misslyckas gång på gång med att komma till konsensus i klimatfrågan. Allt medan vi fortsätter att missbruka vår jords resurser och utsätta framtida generationers möjlighet till ett hållbart samhälle på spel. Så vad tjänar det till? Många gånger har jag ställt mig den frågan. Och många gånger är den på väg att knäcka mig. Men jag har insett att det räcker med att jag vrider på huvudet och ser mig omkring. Ser de människor jag har runt mig, som med hjärtan så stora att de rymmer plats för alla, och med en målmedvetenhet som inte går att mäta, ägnar sitt liv åt att göra gott. Inte för att de tjänar pengar på det, inte för att de får status i samhället av det, och inte för att få bekräftelse av någon. Utan för att det är rätt.
När jag ser dom, då orkar jag fortsätta. Och då känner jag att jag inte behöver grubbla så mycket mer på hur framtiden kommer stakas ut för mig. Det löser sig.