Våren är äntligen här! Solen och värmen verkar ha bestämt sig för att stanna och det är vi tacksamma för. Vi har precis rivit av ett hejdundrandes Valborgsfirande här i Lund och mina bästaste bästisar Fredde och Annika anslöt sig till firandet och hystes in under mitt tak i dagarna tre.
Och med våren så kommer som ni vet varje år en speciell känsla. En känsla som man så gott som aldrig kan sätta fingret på var den kommer ifrån och varför, men lika traditionsartat så infinner den sig just precis runt den här tiden.
För mig är det i år en känsla av sammanvävd oro, rastlöshet, förväntan och förhoppning. Mycket kommer hända under den närmaste månaden innan det är dags att packa ihop, och öppna upp, inför sommaren. Om bara några timmar väntar halvtidsavstämning av uppsatsen, och om drygt en vecka ska första utkastet vara inlämnat för min del. Detta eftersom jag den 13e sätter mig på tåget till Bonn för en veckas FN-förhandlingar. När jag kommer tillbaka efter det har jag en vecka för slutredigering innan den ska vara inlämnad på riktigt. Samtidigt ska utgången i Bonn sammanfattas och presenteras under hållbarhetsfestivalen i Lund och jag ska förbereda mig för att hålla en 3 timmar lång workshop med ungdomar om projektidéer för hållbar utveckling.
Sen då? Det ligger nämligen nånting mer i luften, nånting större som jag inte kan sätta fingret på vad det är. När jag nu mailar med mina nyfunna vänner från hela världen efter Stockholmskonferensen så blir det extra tydligt, det är inte bara jag som har den här känslan. Kanske är det förväntningarna på Rio+20 som gör det? Kanske är det känslan av att nu, nu äntligen händer det kanske något. Kanske är det den kluvna känslan av att det starka nätverk vi nu bygger är nödvändigt, men inte tillräckligt? Eller är det tillräckligt?
Nu i helgen åker Power Shift teamet till Stockholm för en intensiv planeringshelg innan sommaren. Då kommer vi också att genomföra en aktion på 350.org's tema "Connecting the dots" och Push Europe's kampanj mot den fruktansvärda utvinningen av olja ur Tar Sands i Alberta, Canada. De kommer att genomföras liknande aktioner på tiotusentals ställen runt om i världen samma dag, samma tid, och flera miljoner människor är inblandade. Vad kommer dessa aktioner att leda till? Nog ligger spänningen i luften alltid, och nog förväntar vi oss reaktioner.
Sen då? Jag har inte sökt någon utbildning till hösten, utan vågade ta beslutet att lämna dörren öppen. 31 augusti kommer jag tillbaka från Grönland utan planer på vad hösten kan komma att innebära. Är det en bra sak? Jag tror det. Jag har en känsla.
No comments:
Post a Comment