Mitt hjärta blöder en dag som denna

10 december. Ute är det mörkt och grått och kallt som alltid den här tiden på året. Men idag är inte vilken mörk vinterdag som helst. Idag ska minnesceremonin för en av världens starkaste och modigaste människor någonsin hållas. I fem dagar har världen sörjt Nelsons Mandelas bortgång, men idag uppmanar Sydafrikanerna oss att istället hylla hans minne. Stora ledare och makthavare från hela världen, däribland Fredrik Reinfeldt, har rest till Sydafrika för att delta vid ceremonin och göra just detta. Det är en fin gest och en självklar sak, men denna plötsliga medmänsklighet från presidenter och premiärministrar varnar om dubbelmoral.

Precis samtidigt som jag skriver detta hör jag på P3 Nyheter att alltfler som flytt från Afghanistan till Sverige blir tvångsutvisade tillbaka dit trots att landet befinner sig i en krigssituation. I senaste opinionsundersökningen är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti och de får alltjämt större stöd från svenska folket. Dagligen dyker det upp nya avslöjanden om att Sverigedemokratiska politiker uttrycker sig rasistiskt i olika forum på internet och det verkar inte finnas några gränser för hur hemskt en kan uttrycka sig om andra människor. Men det är inte bara dem. Jag hade ingen aning om detta för jag levde inte då, men tydligen var Moderaterna emot sanktioner mot Sydafrika under Apartheidregimen och de rasistiska uttalanden som toppolitiker i Moderaterna har slängt sig med borde till och med slå många Sverigedemokrater med häpnad.

Detta är partiet som styr vårt land. Jag måste ta djupa andetag när jag på riktigt inser detta.

Som om rasismen inte vore nog så fylls våra liv av hat på nätet; hat mot kvinnor, hat mot miljörörelsen, hat mot överviktiga människor, mot "fula" människor, hat mot människor som står upp för vad de tycker och vågar bryta tystnaden i kontroversiella frågor.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur vissa människor kan välja att ägna den korta tid vi får att leva på vår vackra planet till att hata och smutskasta andra människor. Var i hela friden finns logiken i detta? Hur kan det på något sätt göra ens eget liv bättre att ägna sina vakna timmar åt att förminska och förkasta andra?

Mandela gjorde något så oerhört stort när han med säkerhet i rösten sa att det inte finns några onda människor utan att samhället tillfälligt kan få människor att hata men att de alltid kan lära sig att älska igen. Jag försöker lyssna till hans visdom och tänka på det sättet som han uppmanat oss att göra. Men jag måste erkänna att när jag i den här texten bara sammanställer en liten del av det ohyggliga som pågår i det land som jag alltid varit stolt över att växa upp i, så är det svårt.

Mitt hjärta blöder en dag som denna för att trots allt som Mandela gjorde under sitt liv, och trots att människor idag ställer sig upp och med handen på hjärtat hyllar honom, så lever vi med intolerans och hat varje dag i våra liv; på nätet, i skolor, på jobbet och på gatorna. Innanför maktens väggar och utanför.

Mitt hjärta blöder en dag som denna för att jag verkligen INTE KAN FÖRSTÅ DETTA. Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig, jag känner mig så nertyngd.

Med Musikhjälpen i öronen finner jag trots allt styrka i det faktum att samtidigt som orättvisorna i världen tycks bli fler och svårare för varje dag så växer sig också viljan att förändra starkare. Tack för det och kärlek till varenda varelse på jorden, även till er som näthatar, mobbar och diskriminerar. Kanske är det bara kärlek och en kram som kan få er att tänka om?

En snabb reflektion över att fylla 24 år den 9 september 2013 och vad 100 grattis på Facebook betyder

Den 9 september för 24 år sedan regnade det och var ett väldigt oväder, det är det jag får veta när jag frågar min mamma vad som hände i världen den dagen jag föddes. Jag antar att mycket mer än så spelar inte så stor roll för en kvinna som ska föda sitt första barn.

Den 9 september 24 år senare läser jag i dagens tidning att oljeaffärer skördar offer i bortglömda Puntland, Sverige kränker mänskliga rättigheter genom att låta utländska gruvbolag prospektera på vårt eget urfolk samernas land, FRA bryter mot reglerna genom att upprätta databaser och lagra känsliga uppgifter om svenska folket, Göteborgs kommun är i krismöte efter att nya skottlossningar har skett på gatan, en internatskola där systematisk misshandel har skett under flera år får öppna igen efter tillfällig stängning, främlingsfientliga Framskridspartiet får 16% av Norska folkets röster och kommer troligtvis sitta i regeringen, USA är i full gång med att planera för sin väpnade attack mot Syrien och minst 16 civila dödades när Nato genomförde en flygräd i Afghanistan.

Ibland önskar jag att jag kunde titta ut genom fönstret och endast reflektera över vad det är för väder, ingenting annat. Skjuta det som står i tidningarna åt sidan och bara glädjas åt att jag fick fylla 24 på just en dag när solen sken och inte en dag när det regnade. Men det kan jag inte, och det vill jag ju inte egentligen. För som jag hörde en ung kvinna nämna i ett  radioinslag igår; ger vi upp inför våldet genom att gömma oss och låtsas som att det inte finns så vinner ju våldsmakarna. Svårare än så är det inte.

I helgen samlades 100 unga människor från hela landet på Lindsberg utanför Falun för att samla kraft och inspiration för att göra det som många kanske tycker inte gör någon skillnad alls; att höja våra röster i missnöje över att rubrikerna i tidningarna är de dom är. Men också för att jobba fram lösningar på hur vi kan ändra dem. Bland annat gjorde vi en övning som vi kallade "2018". I den fick vi mingla omkring och låtsas att vi träffade varandra igen fem år senare, och uppgiften var att beskriva hur samhället ser ut då. Och så enkelt det var! Att berätta för Mårten att Sveriges unga fått tillräckligt med självförtroende och blivit tillräckligt enade för att få sin röst hörd i politiken, att berätta för Sara att Sverige genomgått en energirevolution och nu är på god väg att försörja landet på 100% förnybart, och att berätta för Martin att luften i Sveriges tre storstäder nu är helt ren efter att lokalpolitikerna tagit beslut om att införa bilfria stadskärnor.

Den 9 september 1989 var det visst ett väldigt oväder, så mycket annat spelar visst inte så stor roll. 24 år senare skiner solen på just den dagen, och samtidigt som jag läser tidningen inser jag häpet att precis 100 personer har lämnat grattishälsningar till mig på Facebook. 100 stycken grattis på Facebook kanske inte säger så mycket i sig självt, men när jag läser var och en av dem individuellt och tänker på de människor som har skickat vart och varje grattis, betyder det plötsligt så oerhört mycket. För bakom varje grattis finns en person som på ett eller annat sätt har format mig till den person jag är idag, som har hjälpt mig att tro på mig själv, och tro på att det går att förändra världen. Det spelar ingen roll om du flimrat förbi under ett kort ögonblick av mitt liv någonstans på andra sidan jorden eller om du är en av mina närmaste vänner, för mig blir det så tydligt en dag som denna; utan varandra är vi ingenting. Eller om vi vänder på det; tillsammans kan vi göra precis vad som helst.

Den 9 september 2018 kommer jag att läsa helt andra rubriker i dagens tidning. Det måste vara min motivation och drivkraft, VÅR motivation och drivkraft. Vi kan förändra. Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att solen skiner idag också.  

Foto: Håkan Emilsson, Power Shift Sverige 2013

Nu bär det av

Om mindre ca en timme går tåget till Köpenhamn och 18.10 bär det av till kontinenten och årets klimatförhandlingar i Bonn. Jag kommer rapportera både här och för Supermiljöbloggen.

Tåget rullar in i Bonn 06.55 och första mötet är 08.00, tur att tyska tåg har ett rykte om sig att vara bättre i tid än de svenska...

Häromdagen blev jag intervjuad av Sydsvenskan inför resan till Bonn. Nätartikeln har blivit något tilltufsad då en verkar ha mixats med en annan, så min bild, namn och titeln på artikeln är fel, men texten är rätt i alla fall..
Artikeln hittar ni här. 

Nu måste jag skynda till tåget. It's time to make some change happen.

Det här med klimatförhandlingar...

Sitter och går igenom UNFCCC:s hemsida i ett försök att få något slags grepp över vad det är jag faktiska ska göra om, herregud, 4 dagar.

Och det är inte lätt. Det är ungefär tusen möten som ska ske, som har en miljon tillhörande dokument, som varje har en hundra sidor lång dagordning som ska beskrivas på ungefär hundrafyrtioelva språk som ska..
Och dessutom skrivs ALLT med förkortningar, som jag alltså måste lära mig om jag vill kunna hänga med på vad de säger överhuvudtaget. Jo men nån sa nog till mig nån gång att jag "inte har så dåligt läshuvud" så det här ska nog gå bra...

Om ni vill ha något slags hum om vad jag kommer pyssla med så finns länken till programmet här.
Utöver att rapportera här så kommer jag att skriva för Supermiljöbloggen medan jag är i Bonn, följ gärna det!

Och jag har ju inte hunnit rapportera något från Power Shift helgen i Stockholm! Det var i alla fall superkul att träffa de andra i styrgruppen och vi arbetade i en aldrig tidigare skådat rasande takt och fick hur mycket som helst gjort. Bland annat så har vi nu lagt upp projektet för Crowd Funding på fundedbyme.com, där ni mer än gärna får gå in och stötta oss ekonomiskt!

I övrigt har jag lämnat in ett första utkast på uppsatsen idag, exklusive diskussion och slutsats, har INTE riktigt hunnit... nåväl, jag hinner nog det imorgon. Ja, det ska gå!

En känsla

Våren är äntligen här! Solen och värmen verkar ha bestämt sig för att stanna och det är vi tacksamma för. Vi har precis rivit av ett hejdundrandes Valborgsfirande här i Lund och mina bästaste bästisar Fredde och Annika anslöt sig till firandet och hystes in under mitt tak i dagarna tre.

Och med våren så kommer som ni vet varje år en speciell känsla. En känsla som man så gott som aldrig kan sätta fingret på var den kommer ifrån och varför, men lika traditionsartat så infinner den sig just precis runt den här tiden.

För mig är det i år en känsla av sammanvävd oro, rastlöshet, förväntan och förhoppning. Mycket kommer hända under den närmaste månaden innan det är dags att packa ihop, och öppna upp, inför sommaren. Om bara några timmar väntar halvtidsavstämning av uppsatsen, och om drygt en vecka ska första utkastet vara  inlämnat för min del. Detta eftersom jag den 13e sätter mig på tåget till Bonn för en veckas FN-förhandlingar. När jag kommer tillbaka efter det har jag en vecka för slutredigering innan den ska vara inlämnad på riktigt. Samtidigt ska utgången i Bonn sammanfattas och presenteras under hållbarhetsfestivalen i Lund och jag ska förbereda mig för att hålla en 3 timmar lång workshop med ungdomar om projektidéer för hållbar utveckling.

Sen då? Det ligger nämligen nånting mer i luften, nånting större som jag inte kan sätta fingret på vad det är. När jag nu mailar med mina nyfunna vänner från hela världen efter Stockholmskonferensen så blir det extra tydligt, det är inte bara jag som har den här känslan. Kanske är det förväntningarna på Rio+20 som gör det? Kanske är det känslan av att nu, nu äntligen händer det kanske något. Kanske är det den kluvna känslan av att det starka nätverk vi nu bygger är nödvändigt, men inte tillräckligt? Eller är det tillräckligt?

Nu i helgen åker Power Shift teamet till Stockholm för en intensiv planeringshelg innan sommaren. Då kommer vi också att genomföra en aktion på 350.org's tema "Connecting the dots" och Push Europe's kampanj mot den fruktansvärda utvinningen av olja ur Tar Sands i Alberta, Canada. De kommer att genomföras liknande aktioner på tiotusentals ställen runt om i världen samma dag, samma tid, och flera miljoner människor är inblandade. Vad kommer dessa aktioner att leda till? Nog ligger spänningen i luften alltid, och nog förväntar vi oss reaktioner.

Sen då? Jag har inte sökt någon utbildning till hösten, utan vågade ta beslutet att lämna dörren öppen. 31 augusti kommer jag tillbaka från Grönland utan planer på vad hösten kan komma att innebära. Är det en bra sak? Jag tror det. Jag har en känsla.

En vårkväll i Lund

Vindkraftverk är något av det vackraste som finns!

Konferensen sammanfattas bäst på en 3 1/2 minuts film

Tack Johanna! <3